”Advanced practice” brukar inom yogan betyda att det är mer fysiskt krävande positioner, där man, om man inte har en ormmänniskas kropp från början eller har dansat hela sitt liv, faktiskt inte har möjlighet att klara av positionerna eftersom kroppen inte har tränat upp den rörlighet, styrka och balans som krävs. Nu har jag fått en annan infallsvinkel på vad avancerad yoga kan innebära. Ovanstående gäller fortfarande, men nu har jag förstått att det finns en annan utmaning som jag misstänker faktiskt kan vara mer utmanande än krångliga och tuffa asanas. Det handlar om lugn yoga, där det inte händer så mycket, där man sitter länge i varje position, där man har all chans i världen att möta sig själv - och man bara vill därifrån.
Det kan vara positioner som gör ont och då måste man hantera smärta. Det är nästan lättare att hantera att det gör riktigt ont tycker jag för då skärper jag min koncentration. Min värsta utmaning är rastlösheten som kommer när positionen är relativt lätt att få till men ändå inte är särskilt skön. Det gör sådär halv-ont, någonstans känns det konstigt i kroppen hela tiden. Man skruvar på sig, ändrar lite på benet, flyttar upp armen, små förändringar för att det är så obekvämt. Obekvämligheten sitter inte bara i kroppen, den sitter i huvudet. Det är min nya lärdom - att jag har så svårt för att vara still! Nej, det är faktiskt inte helt sant. Jag har länge vetat om hur svårt jag har för att sitta riktigt still (utan hjärnstimulans) men jag har tänkt att det är helt i sin ordning att jag undviker det. Lärdomen handlar mer om att börja se att det finns något att utforska här.
När mitt huvud undrar vad det ska vara bra för, kan man inte göra det mer bekvämt, vad länge vi sitter så här, får man ut något av det verkligen, gör jag verkligen rätt…så ska jag vara still. För det var när jag som mest höll på och försökte göra det skönare (läs mindre obekvämt) som läraren sa åt oss att inte hålla på och fixa så mycket, att stå ut för annars hinner kroppen inte landa i positionen eftersom den ändras hela tiden. Det var då jag insåg att det här, det är advanced practice.
Att kunna vara kvar i obekvämligheten utan att försöka göra det bättre - en helt ny nivå. I den lugna yogan möts yoga och meditation på ett djupare sätt än jag upplevt tidigare. Jag har alltid sett yoga som en sorts meditation i och med att den stänger av tankarna och fokus kommer in i kroppen. Men när man håller asanas kortare blir man inte lika utmanad som när man måste sitta i flera minuter i samma ställning. Jag har inte ens förstått att det kan vara en utmaning värd att anta (fysiskt tuff träning har jag givetvis förstått värdet av, det bygger ju muskler och styrka).
När jag kom till insikt kom jag plötsligt på hur många andra människor som kommenterat yogan nedsättande med att ”det är för lugnt för mig” och sagt att de vill ha en större utmaning fysiskt. Och det är inget fel i att vilja träna hårt, men det som slog mig är att hur många som med mig som inte har förstått att det finns ett värdet i det lugna också, och som gett efter för rastlöstheten istället för att se den som något att jobba igenom. Och därför anser jag numera den lugna yogan vara en advanced practice, för den kräver att man har kommit till en nivå där man är villig att vara obekväm - länge dessutom - och se det som en chans att möta sig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar