Hurra för det imperfekta

Just nu tycker jag mig se en fixering vid det vackra, det friska och hälsosamma. Det här kan man se inte bara cupcakes och mackaroons trenden, utan på hur husen renoveras och våra kroppar som tränas på elitnivå,  i olika lopp som är fulltecknade på några timmar bara. Jag skulle vilja påstå att det råder en hälso och snygghetstrend som är värre än den på 80-talets, men på något sätt allvarligare än på 80-talet, det vill säga mindre humor.

Allting går mot att vara väldigt fint och vackert men det oroar mig att det är en yta som slipas och putsas på bekostnad av innehållet. Allting är som nya Täby centrum - snyggt men utan originalitet, utan ett intressant innehåll.

Det är som att allt ska vara som en cupcake. Bara det ser snyggt ut är det bra och vi vill alla ha det för att det ser läckert ut. 

Men i den här fokuset på utseende är jag oroligt för att även vi ska titta på allting som om det vore en cupcake - det viktigaste är hur den ser ut, inte hur det smakar eller vilket innehåll den har. Det viktigaste är frosting och dekor med sugerpaste och annat.  Snygg och läcker på utsidan - men hur smakar den? Vad finns på inuti?

När vi fastnar på hur saker och ting ser ut blir insidan mindre viktig. När vi renoverar oss själva, våra hus och allting ser likadant ut är det ingen som frågar hur man mår och ingen som undrar hur det känns att bo i det perfekt ljusa och vackert  inredda husen. Allting ser ut som i Mio katalogen men det är inte säkert att vi egentligen tycker om det. Alla beundrar en ljus och öppen planlösning med vita möbler och nya soffor -  men ingen undrar hur det känns att bo, att leva där. Det perfekta, det som ingen kan klaga på ger lite utrymme för att inreda utifrån oss själva, att göra det trivsamt utifrån just oss som individer när presentationen är det viktigaste av allt. Vad just jag tycker om är inte intressant I valen av stil. Och framförallt finns inget utrymme för de som gillar annorlunda, för det icke nybyggda och nyrenoverade. Man ber om ursäkt för det man inte fixat så det är ”toppfräscht”. Men det man egentligen ber om ursäkt är för sitt eget tillkortakommande. 

Att man blir fixerad vid det yttre påstår jag beror dels på en rädsla att inte duga om man inte gör som trenden, men också att man tror att man kommer att må bra när allt ser bra ut, och är så perfekt vackert och modernt det kan bli. Men det finns inget automatiskt likhetstecken - precis som att en cupkake automatisk skulle smaka gott för att den ser god ut. Men så är det inte. Jag bakade en gång en tårta, en sådan där Budapestrulle till min morfar som fyllde år, ett jämnt tal och det var stor fest. Rullen såg inte snygg ut, ingen såg att det var en Budapestrulle utan det fick jag berätta. Men smaken var som den skulle, så det var en succé ändå. Men frågan är - med rådande perfektionistiska ideal - skulle jag, eller någon ung människa av idag - våga ge en tårta som kommer från hjärtat men utan ett perfekt yttre? Min oro är att dessa trender minskar känslan av att saker och ting duger ändå, och att det yttre får ta för stor plats i vårt omdöme. 

Därför vill jag slå ett slag för det imperfekta. Det fula rent av, det misslyckade, det unika, det mer äkta - och det mörka. Kontrasten som behövs,  det som är spännande, oförutsägbart, som smakar annorlunda, som kanske är gott på insidan men inte världens vackraste och perfektaste utifrån. Det kan vara supervackert också, men vår fixering vid det nya och perfekta gör att vi får ett snävt mått på vad som är vackert. Det tillåts mindre antal nyanser och inget får vara gammalt - varken husen eller vi. 

Jag vill slå ett slag för mer äkta skönhet, för unik skönhet och för en djupare form av skönhet - den inifrån. Genom att tillåta mer olikhet, att våga fråga sig själv vad man egentligen gillar, och släppa fram känsla framför yta. 

Låt yogan bli en övning i imperfektion, att få vara precis som du är just nu. Att känna in hur du känns på insidan, och tillåta allt som inte är perfekt att komma fram. Just så, genom att tillåta oss att vara det vi är, är vi helt unika och perfekta i all vår imperfektion. 

Rosa tankar

                                                         © Text och bild Estelle Boheman

I lördags yogade vi in pengar till Rosa Bandet på Sattva. Ett mycket fint initiativ av Pia och det blev fullt i lokalen! Jag passade på att för den goda saken ta med mig en vän, som har provat på lite yoga men som inte är någon van utövare. Jag har några funderingar kring det hon sa till mig efter passet, jag tror nämligen att de är ganska vanliga tankar. Framförallt kom jag på att jag faktiskt tänkte samma tankar själv, när jag började yoga.

Det är alltid spännande att tänka tillbaks och se hur saker har förändrats. Jag var på ett pass med Jonas Westring i somras och han sa åt oss att tänka tillbaks på när vi började med yoga, hur det kändes. Att vara nybörjare, att göra hunden för första gången som om vi aldrig gjort den förut. Det var svårt tyckte jag. Allt jag lärt mig, alla tankar på hur man ska göra kom i vägen, plus att kroppen klarar av att stå i hunden nu på ett annat sätt - för en nybörjare är hunden oftast en ren plåga! När min kompis berättade hur hon kände kom det tillbaks igen hur ont det gör, hur tungt det är att stå där och man undrar: "hur länge till?!".

Det går helt enkelt inte att bli nybörjare igen, den tiden är över. Men det finns något att lära sig av att då och då tänka tillbaks på hur det var i början. Dels för att se vilken resa man har gjort, men också för att med större förståelse möta alla som är på väg in i yogan men som stöter på motstånd. Bara solhälsningarna kan knäcka vilken intresserad nybörjare som helst. Som min kompis uttryckte det: "jag började undra om vi bara skulle göra solhälsningar hela passet". Själv brukade jag tänka: "bara jag kommer igenom solhälsningarna, då har jag klarat det" - så illa tyckte jag om dem! Och nu har jag kommit på mig själv med att tänka: "vad lite solhälsningar, är vi redan klara - gör vi färre nuförtiden?". Utveckling kallas det visst... om man härdar ut!

Yin yoga

”Advanced practice” brukar inom yogan betyda att det är mer fysiskt krävande positioner, där man, om man inte har en ormmänniskas kropp från början eller har dansat hela sitt liv, faktiskt inte har möjlighet att klara av positionerna eftersom kroppen inte har tränat upp den rörlighet, styrka och balans som krävs. Nu har jag fått en annan infallsvinkel på vad avancerad yoga kan innebära. Ovanstående gäller fortfarande, men nu har jag förstått att det finns en annan utmaning som jag misstänker faktiskt kan vara mer utmanande än krångliga och tuffa asanas. Det handlar om lugn yoga, där det inte händer så mycket, där man sitter länge i varje position, där man har all chans i världen att möta sig själv - och man bara vill därifrån. 

Det kan vara positioner som gör ont och då måste man hantera smärta. Det är nästan lättare att hantera att det gör riktigt ont tycker jag för då skärper jag min koncentration. Min  värsta utmaning är rastlösheten som kommer när positionen är relativt lätt att få till men ändå inte är särskilt skön. Det gör sådär halv-ont, någonstans känns det konstigt i kroppen hela tiden. Man skruvar på sig, ändrar lite på benet, flyttar upp armen, små förändringar för att det är så obekvämt.  Obekvämligheten sitter inte bara i kroppen, den sitter i huvudet. Det är min nya lärdom - att jag har så svårt för att vara still! Nej, det är faktiskt inte helt sant. Jag har länge vetat om hur svårt jag har för att sitta riktigt still (utan hjärnstimulans) men jag har tänkt att det är helt i sin ordning att jag undviker det. Lärdomen handlar mer om att börja se att det finns något att utforska här. 

När mitt huvud undrar vad det ska vara bra för, kan man inte göra det mer bekvämt, vad länge vi sitter så här, får man ut något av det verkligen, gör jag verkligen rätt…så ska jag vara still. För det var när jag som mest höll på och försökte göra det skönare (läs mindre obekvämt) som läraren sa åt oss att inte hålla på och fixa så mycket, att stå ut för annars hinner kroppen inte landa i positionen eftersom den ändras hela tiden. Det var då jag insåg att det här, det är advanced practice. 

Att kunna vara kvar i obekvämligheten utan att försöka göra det bättre - en helt ny nivå. I den lugna yogan möts yoga och meditation på ett djupare sätt än jag upplevt tidigare. Jag har alltid sett yoga som en sorts meditation i och med att den stänger av tankarna och fokus kommer in i kroppen. Men när man håller asanas kortare blir man inte lika utmanad som när man måste sitta i flera minuter i samma ställning. Jag har inte ens förstått att det kan vara en utmaning värd att anta (fysiskt tuff träning har jag givetvis förstått värdet av, det bygger ju muskler och styrka). 

När jag kom till insikt kom jag plötsligt på hur många andra människor som kommenterat yogan nedsättande med att ”det är för lugnt för mig” och sagt att de vill ha en större utmaning fysiskt. Och det är inget fel i att vilja träna hårt, men det som slog mig är att hur många som med mig som inte har förstått att det finns ett värdet i det lugna också, och som gett efter för rastlöstheten istället för att se den som något att jobba igenom. Och därför anser jag numera den lugna yogan vara en advanced practice, för den kräver att man har kommit till en nivå där man är villig att vara obekväm - länge dessutom - och se det som en chans att möta sig själv. 

Teknikslipning

En sak som jag ibland saknar i asanastränigen är speglar. I normala fall är det bara skönt att det inte ingår i yogasalens utrustning, för man fokuserar på det viktiga - att känna kroppen, andningen och sitt eget flow. Men idag var det teknikträning och då kände jag att det hade inte varit fel att se min kropp i spegeln. "Överarmsbenet ska bak" säger läraren och jag tänker "var är det nu någonstans?".


Man vill ju självklart undvika skador och tydligen är axlarna hårt drabbade av skador inom yogan, mycket på grund av felaktigt utförd chaturanga dandasana. Det vanliga är att axlarna kommer för lång fram när man går ner från plankan mot golvet och över i kobran/stående hund. Vi övade och övade och för mig var det särskilt bra då mina axlar verkligen behöver lära sig en ny placering - även om det har blivit mycket bättre så åker överarmsbenet  fram alldeles för mycket fortfarande. En kula ska inte kunna rulla ner från axeln, så ska man tänka, fick vi lära oss. Hade jag sett mina axlar i spegeln hade jag kanske sett det själv, vem vet? Jag får helt enkelt ta fram en spegel hemma och spana in överarmsbenet. En ny bekantskap, för övrigt. Pleased to meet you överarmsben!    

Yoga-terminen igång igen!

Så har första veckan på yoga-terminen börjat. Jag har gått två gånger, som är min ambition. Idag var den ena gången och jag måste säga att det är tveksamt om det var rätt beslut att gå iväg. Jag har haft ont i kroppen och i halsen under veckan och känt att med nöd och näppe har lyckats undgå sängliggande. Men så har halsontet gått över i heshet och jag tänkte att det nog kunde gå bra ändå. Kroppen längtade efter att få sträcka ut efter  all stelhet förkylningen medförde. Det är en intressant fråga - när ska man yoga och inte? Vid just ont i halsen har min yogalärare (Pia) sagt att man ska undvika att anstränga sig fysiskt. Men det hade jag ju inte längre, så det borde vara lugnt. 

Idag kändes till och med Trikonasana, triangeln, ansträngande. Jag kände hjärtat började klappa mer än vanligt och började undra om jag gjort rätt som gått iväg. Men det är också så med yoga att den kräver en viss disciplin. Eller helt ärligt - den kräver massor av disciplin! Det finns en risk att man aldrig kommer iväg och yogar för något känns fel, man har inte tid eller så är man för trött.

Det är en fin balansgång mellan att utmana sig själv lite extra och ibland backa tillbaka. Det gäller bara att välja vilken gång man backar och vilken gång man väljer att pusha sig själv. Och det är inte det lättaste tycker jag själv. Bägge kan vara lika svåra, beroende på personlig läggning och situation.

Det viktiga måste ändå vara att lyssna på sin kropp och det låter så fint i teorin.  Det kan vara svårt att ta det lugnt när alla andra i klassen jobbar vidare. Det blir ett slags indirekt grupptryck, fastän yogans filosofi uttryckligen tar avstånd från det och poängterar att man kör efter sin egen förmåga.

En liten anekdot: Min första kontakt med yogan var en intensivhelg där en av deltagarna var fruktansvärt förkyld - så där så det bara rann om ögon och näsa och jag höll mig så långt bort ifrån hans snörvlande som det bara gick. Läraren uppmuntrade honom att fortsätta och ”andas ut det”. Jag förstod inte att han höll ut, jag hade inte ens gått dit! Men tappert kämpade han på hela helgen, och faktiskt var han friskare på söndagen när kursen var slut. (Han var för övrigt en av bara tre deltagare som var kvar, vi var tio stycken när vi började). Men det är inte så fräscht för övriga deltagare så det är inget jag rekommenderar, bättre att rulla ut sin matta hemma...och andas ut det.