Just nu tycker jag mig se en fixering vid det vackra, det friska och hälsosamma. Det här kan man se inte bara cupcakes och mackaroons trenden, utan på hur husen renoveras och våra kroppar som tränas på elitnivå, i olika lopp som är fulltecknade på några timmar bara. Jag skulle vilja påstå att det råder en hälso och snygghetstrend som är värre än den på 80-talets, men på något sätt allvarligare än på 80-talet, det vill säga mindre humor.
Allting går mot att vara väldigt fint och vackert men det oroar mig att det är en yta som slipas och putsas på bekostnad av innehållet. Allting är som nya Täby centrum - snyggt men utan originalitet, utan ett intressant innehåll.
Det är som att allt ska vara som en cupcake. Bara det ser snyggt ut är det bra och vi vill alla ha det för att det ser läckert ut.
Men i den här fokuset på utseende är jag oroligt för att även vi ska titta på allting som om det vore en cupcake - det viktigaste är hur den ser ut, inte hur det smakar eller vilket innehåll den har. Det viktigaste är frosting och dekor med sugerpaste och annat. Snygg och läcker på utsidan - men hur smakar den? Vad finns på inuti?
När vi fastnar på hur saker och ting ser ut blir insidan mindre viktig. När vi renoverar oss själva, våra hus och allting ser likadant ut är det ingen som frågar hur man mår och ingen som undrar hur det känns att bo i det perfekt ljusa och vackert inredda husen. Allting ser ut som i Mio katalogen men det är inte säkert att vi egentligen tycker om det. Alla beundrar en ljus och öppen planlösning med vita möbler och nya soffor - men ingen undrar hur det känns att bo, att leva där. Det perfekta, det som ingen kan klaga på ger lite utrymme för att inreda utifrån oss själva, att göra det trivsamt utifrån just oss som individer när presentationen är det viktigaste av allt. Vad just jag tycker om är inte intressant I valen av stil. Och framförallt finns inget utrymme för de som gillar annorlunda, för det icke nybyggda och nyrenoverade. Man ber om ursäkt för det man inte fixat så det är ”toppfräscht”. Men det man egentligen ber om ursäkt är för sitt eget tillkortakommande.
Att man blir fixerad vid det yttre påstår jag beror dels på en rädsla att inte duga om man inte gör som trenden, men också att man tror att man kommer att må bra när allt ser bra ut, och är så perfekt vackert och modernt det kan bli. Men det finns inget automatiskt likhetstecken - precis som att en cupkake automatisk skulle smaka gott för att den ser god ut. Men så är det inte. Jag bakade en gång en tårta, en sådan där Budapestrulle till min morfar som fyllde år, ett jämnt tal och det var stor fest. Rullen såg inte snygg ut, ingen såg att det var en Budapestrulle utan det fick jag berätta. Men smaken var som den skulle, så det var en succé ändå. Men frågan är - med rådande perfektionistiska ideal - skulle jag, eller någon ung människa av idag - våga ge en tårta som kommer från hjärtat men utan ett perfekt yttre? Min oro är att dessa trender minskar känslan av att saker och ting duger ändå, och att det yttre får ta för stor plats i vårt omdöme.
Därför vill jag slå ett slag för det imperfekta. Det fula rent av, det misslyckade, det unika, det mer äkta - och det mörka. Kontrasten som behövs, det som är spännande, oförutsägbart, som smakar annorlunda, som kanske är gott på insidan men inte världens vackraste och perfektaste utifrån. Det kan vara supervackert också, men vår fixering vid det nya och perfekta gör att vi får ett snävt mått på vad som är vackert. Det tillåts mindre antal nyanser och inget får vara gammalt - varken husen eller vi.
Jag vill slå ett slag för mer äkta skönhet, för unik skönhet och för en djupare form av skönhet - den inifrån. Genom att tillåta mer olikhet, att våga fråga sig själv vad man egentligen gillar, och släppa fram känsla framför yta.
Låt yogan bli en övning i imperfektion, att få vara precis som du är just nu. Att känna in hur du känns på insidan, och tillåta allt som inte är perfekt att komma fram. Just så, genom att tillåta oss att vara det vi är, är vi helt unika och perfekta i all vår imperfektion.
