I lördags yogade vi in pengar till Rosa Bandet på Sattva. Ett mycket fint initiativ av Pia och det blev fullt i lokalen! Jag passade på att för den goda saken ta med mig en vän, som har provat på lite yoga men som inte är någon van utövare. Jag har några funderingar kring det hon sa till mig efter passet, jag tror nämligen att de är ganska vanliga tankar. Framförallt kom jag på att jag faktiskt tänkte samma tankar själv, när jag började yoga.
Det är alltid spännande att tänka tillbaks och se hur saker har förändrats. Jag var på ett pass med Jonas Westring i somras och han sa åt oss att tänka tillbaks på när vi började med yoga, hur det kändes. Att vara nybörjare, att göra hunden för första gången som om vi aldrig gjort den förut. Det var svårt tyckte jag. Allt jag lärt mig, alla tankar på hur man ska göra kom i vägen, plus att kroppen klarar av att stå i hunden nu på ett annat sätt - för en nybörjare är hunden oftast en ren plåga! När min kompis berättade hur hon kände kom det tillbaks igen hur ont det gör, hur tungt det är att stå där och man undrar: "hur länge till?!".
Det går helt enkelt inte att bli nybörjare igen, den tiden är över. Men det finns något att lära sig av att då och då tänka tillbaks på hur det var i början. Dels för att se vilken resa man har gjort, men också för att med större förståelse möta alla som är på väg in i yogan men som stöter på motstånd. Bara solhälsningarna kan knäcka vilken intresserad nybörjare som helst. Som min kompis uttryckte det: "jag började undra om vi bara skulle göra solhälsningar hela passet". Själv brukade jag tänka: "bara jag kommer igenom solhälsningarna, då har jag klarat det" - så illa tyckte jag om dem! Och nu har jag kommit på mig själv med att tänka: "vad lite solhälsningar, är vi redan klara - gör vi färre nuförtiden?". Utveckling kallas det visst... om man härdar ut!
